Termoplastiska elaster-förkortade TPE eller TPR (står för *Thermoplastic Rubber*)-är en klass av elastomerer som uppvisar gummi-liknande elasticitet vid rumstemperatur samtidigt som de har förmågan att formas plastiskt vid förhöjda temperaturer. Strukturellt kännetecknas termoplastiska elastomerer av distinkta hartssegment och gummisegment sammanlänkade genom kemiska bindningar; hartssegmenten bildar fysiska-korsbindningspunkter genom intermolekylära krafter, medan gummisegmenten fungerar som högelastiska kedjor som ger materialet elasticitet. Den fysiska tvärbindningen inom plastsegmenten genomgår reversibla förändringar som svar på temperaturfluktuationer, vilket ger termoplastiska elastomerer de processegenskaper som är typiska för plast. Följaktligen kombinerar termoplastiska elastomerer de fysiska och mekaniska egenskaperna hos vulkaniserat gummi med bearbetningsförmågan hos termoplastiska plaster; de representerar en ny klass av polymera material belägna mellan gummin och hartser och kallas ofta för "tredje-generationens gummi."
Sedan Bayer först syntetiserade termoplastisk polyuretan (TPU) 1958, har området för TPE upplevt en snabb utveckling. Denna tillväxt påskyndades särskilt efter tillkomsten av styren-baserade termoplastiska elastomerer 1963, en milstolpe som ledde till en progressiv förfining av teoretiska ramverk för TPE-syntes och en betydande utvidgning av deras tillämpningsområden.